Under ett halvår utför Susan Maushart ett experiment som innebär att hon och hennes barn ska leva utan teknik under ett halvår.
Mina förväntningar på boken var höga och jag hade länge sett fram emot att ha tiden att läsa den.
Mamma Susan hade ingen kontakt med sina tonåringar, de var trötta. okontaktbara, talanglösa och därpå ohälsosamma. All ledig tid (och även skoltid) tillbringades framför TV:n, datorn eller mobiltelefonen. Susan själv var förstås inte mycket bättre hon, eftersom med teknikens hjälp fick hon känslan av att bo i en annan världsdel än vad hon faktiskt gjorde.
Boken är fylld med intressanta undersökningar som gör den läsvärd. Jag har god lust att använda boken som ett register över olika referenser till andra böcker. Nackdelen är dock att det känns som Susans egna tillskott med material till boken var alldeles för tunt.
Svagheten i boken är att mamman i familjen faktiskt inte alls haft några som helst förväntningar på sina barn. I sin tur har nog inte heller barnen haft några förväntningar på sin mamma. De råkade bara befinna sig under samma tak. När tekniken skulle ut ur huset kunde självklart barnen använda den hos sina vänner. Någon fullständig teknikavgiftning är det alltså inte på tal om. Det kan man ju förstå eftersom inte Susan kan styra över det som finns utanför husets väggar. Det tekniktömda hemmet blev en frizon för avkoppling och umgänge. Förväntade fördelar infriades genom att böcker och instrument, medmänniskor, sömn och hälsosamma matvanor återupptäcktes. Även arbetet i skolan förbättrades tack vare mer närvaro i tankarna.
Kapaciteten att utföra flera saker samtidigt – javisst kan du göra det, men resultatet blir dåligt.
Själv har jag sedan länge satt egna restriktioner gällande tekniken då jag känner att den antingen ska användas till arbete eller vara underlättande. Då jag arbetar framför datorn på jobbet har jag sällan någon lust till att fördriva tiden med teknik även på hemmaplan. Jag vill utföra något som känns givande och utvecklande, inte bara tidsdödande och minimalt underhållande.
För min del tar jag sällan fram mobiltelefonen i sällskap med andra. De gånger jag gjort det känns det oerhört fel. Det känns som om jag skickar signaler till min omgivning att de inte duger eller att jag helt enkelt inte respekterar deras närvaro. Samma sak känner jag själv när någon i mitt sällskap ständigt tittar på sin mobiltelefon.
Hur gick det med bokens experiment? Ja, avslutningen är jag inte alls nöjd med. När halvåret var på väg att ta slut förbereddes en fest som involverade teknikens ”underbara” värld och TV-kanaler och uppkoppling beställdes. Inga som helst tecken på att en minskad konsumtion av teknik skulle följa hädanefter.
Om jag varit någorlunda strikt tidigare gällande mina Internetvanor så kommer jag ta ett steg ytterligare tack vare denna sorgliga bok. Jag ska försöka eliminera all onödig tid som tillbringas framför en lysande skärm. Några konkreta sätt är att avprenumerera på en del bloggar som jag aldrig hinner läsa (Google Reader) eller bara läser som tidsfördriv, avprenumerera på nyhetsbrev till min e-post och tänka efter extra noga varje gång jag tänker plocka fram mobiltelefonen i sällskap med andra.
Något som iPad kommer användas till är däremot SVT Play (Anno 1790, Downton Abbey, Resebyrån, Merlin) men då handlar det om en timme per dag.
Tack vare mitt Lightroom till datorn sparar jag oerhört mycket tid när det kommer till bildhantering. Jag är ytterst tacksam över detta faktum.
Hälsa och välbefinnande i fokus! 🙂
Hur mycket teknik använder du i vardagen, som snarare beror på tidsfördriv och beroende?
Gilla detta:
Gilla Laddar in …