För ett tag sedan såg jag standupföreställningen En skam för Sverige medverkande Magnus Betnér och Soran Ismail. Då det passerat en viss tid så är denna föreställning inte särskilt färsk i mitt huvud, men jag vill ändå teckna ner den.
Pojkvännen gav bort sin biljett till min brors fru av anledningen att han finner Magnus Betnér som provocerande och föga rolig.
Då är det min roll som trogen flickvän att se Magnus i samma ljus som pojkvännen 😉
Betnérs mål är antagligen att roa folk men samtidigt ge dem en tankeställare och få dem se saker och ting på hans sätt. Han kritiserar rasister, ”jag är inte rasist men..”, träningsberoende, tjocka, föräldrar, hälsofixerade.. Ja, alla som sitter i publiken borde känna sig träffade minst en gång under föreställningen. Men däremot kritiserar han inte media så hårt som han egentligen borde. Det är media som målar upp sjuka bilder och utelämnar fakta. Inte konstigt om människor reagerar på kass journalistik. Jag läser sällan nyheter just på grund av detta. När man har insikt i något ämne som en journalist sedan skriver om, då förstår man hur illa det är..
Magnus skrapar dock bara lite på ytan. Inte särskilt ingående, utan bara en snabb tolkning på ett humoristiskt sätt. Jag skulle önska att han istället gjorde närmare granskande om hälsa & miljö istället 😉 Mer intressanta ämnen i min smak..
Magnus och Soran möttes aldrig på scenen. Det hade varit roligt om de hade gjort det. En liten standup-duell eller liknande. Men inte.
Soran lugnade ner tempot rejält. Han inriktade sig enbart på att prata om invandring och rasism. Det är som att säga att det är det enda område han kan? Nej, han kan nog mycket mer än så.
För min del blev det inte lika många skratt som förra gången. Just för tanken som slog mig – vem betalar för att bli hånad? Den bästa humorn är nog ändå när man bjuder på sig själv och berättar anekdoter om sitt liv. Det fick inte Betnér in tillräckligt mycket denna gång..
Camilla - då & sällanbloggaren 