Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Böcker’
Under ett halvår utför Susan Maushart ett experiment som innebär att hon och hennes barn ska leva utan teknik under ett halvår.
Mina förväntningar på boken var höga och jag hade länge sett fram emot att ha tiden att läsa den.
Mamma Susan hade ingen kontakt med sina tonåringar, de var trötta. okontaktbara, talanglösa och därpå ohälsosamma. All ledig tid (och även skoltid) tillbringades framför TV:n, datorn eller mobiltelefonen. Susan själv var förstås inte mycket bättre hon, eftersom med teknikens hjälp fick hon känslan av att bo i en annan världsdel än vad hon faktiskt gjorde.
Boken är fylld med intressanta undersökningar som gör den läsvärd. Jag har god lust att använda boken som ett register över olika referenser till andra böcker. Nackdelen är dock att det känns som Susans egna tillskott med material till boken var alldeles för tunt.
Svagheten i boken är att mamman i familjen faktiskt inte alls haft några som helst förväntningar på sina barn. I sin tur har nog inte heller barnen haft några förväntningar på sin mamma. De råkade bara befinna sig under samma tak. När tekniken skulle ut ur huset kunde självklart barnen använda den hos sina vänner. Någon fullständig teknikavgiftning är det alltså inte på tal om. Det kan man ju förstå eftersom inte Susan kan styra över det som finns utanför husets väggar. Det tekniktömda hemmet blev en frizon för avkoppling och umgänge. Förväntade fördelar infriades genom att böcker och instrument, medmänniskor, sömn och hälsosamma matvanor återupptäcktes. Även arbetet i skolan förbättrades tack vare mer närvaro i tankarna.
Kapaciteten att utföra flera saker samtidigt – javisst kan du göra det, men resultatet blir dåligt.
Själv har jag sedan länge satt egna restriktioner gällande tekniken då jag känner att den antingen ska användas till arbete eller vara underlättande. Då jag arbetar framför datorn på jobbet har jag sällan någon lust till att fördriva tiden med teknik även på hemmaplan. Jag vill utföra något som känns givande och utvecklande, inte bara tidsdödande och minimalt underhållande.
För min del tar jag sällan fram mobiltelefonen i sällskap med andra. De gånger jag gjort det känns det oerhört fel. Det känns som om jag skickar signaler till min omgivning att de inte duger eller att jag helt enkelt inte respekterar deras närvaro. Samma sak känner jag själv när någon i mitt sällskap ständigt tittar på sin mobiltelefon.
Hur gick det med bokens experiment? Ja, avslutningen är jag inte alls nöjd med. När halvåret var på väg att ta slut förbereddes en fest som involverade teknikens ”underbara” värld och TV-kanaler och uppkoppling beställdes. Inga som helst tecken på att en minskad konsumtion av teknik skulle följa hädanefter.
Om jag varit någorlunda strikt tidigare gällande mina Internetvanor så kommer jag ta ett steg ytterligare tack vare denna sorgliga bok. Jag ska försöka eliminera all onödig tid som tillbringas framför en lysande skärm. Några konkreta sätt är att avprenumerera på en del bloggar som jag aldrig hinner läsa (Google Reader) eller bara läser som tidsfördriv, avprenumerera på nyhetsbrev till min e-post och tänka efter extra noga varje gång jag tänker plocka fram mobiltelefonen i sällskap med andra.
Något som iPad kommer användas till är däremot SVT Play (Anno 1790, Downton Abbey, Resebyrån, Merlin) men då handlar det om en timme per dag.
Tack vare mitt Lightroom till datorn sparar jag oerhört mycket tid när det kommer till bildhantering. Jag är ytterst tacksam över detta faktum.
Hälsa och välbefinnande i fokus! 
Hur mycket teknik använder du i vardagen, som snarare beror på tidsfördriv och beroende?
Fyra helt olika böcker. En thriller(?), en utvecklande bok, en biografi och en historisk roman. En bok för vardera tillfälle och humör nu ska jag bara lista ut vilket humör jag är på 
Nedkopplad. En familj. Ett experiment. Ett liv utan teknik
Nu är jag trött. Detta är mitt tredje försök till ett inlägg som jag känner mig tvungen till att skriva. WordPress tar bort all min text (vilket säkert bestod av 10 stycken) så fort jag lägger till bilder. Den andra gången var jag smart och kopierade texten. Detta funkade inte dock. Det märkte jag när en länk kom upp istället.
Det tråkiga är att jag var nöjd med den senaste texten eftersom jag upplevde den som ganska fyndig – för att vara skriven av en trött person.
Men skam den som ger sig.
Idag shoppade jag loss på böcker, tack vare ett presentkort från mina bröder och svägerskan. Det blev en surfrunda på Adlibris.se där jag samlade på mig inte mindre än 8 böcker. Antagligen fler. En av böckerna är ”Nedkopplad” som är skriven av Susan Maushart. Boken handlar om hennes familj som bestämmer sig att ta bort tekniken från vardagen under en tidsbegränsad period. Denna period öppnar antagligen deras ögon, efter att abstinensen fasats ut. Jag kan tänka mig att slutklämmen är att vi förbrukar alldeles för mycket tid med våra tekniska leksaker, som i slutändan egentligen inte ger oss någon större glädje eller mening.
Jag skulle gärna glömt bort all teknik om det inte vore så att vi bor i ett kallt, blåsigt, regnigt, mörkt land där vi gärna bara vill kura ihop oss framför datorn eller TV:n och glömma den trista verklighet som pågår i 8 månader (i bästa fall) utanför vår dörr. Visserligen kan man träffa folk, träna, läsa och sysselsätta sig med vettigare saker, men blir vi verkligen helt utvilade av det? Antagligen. Men att sätta sig framför TV:n är å andra sidan betydligt enklare som inte kräver någon planering eller förberedelse alls.
Självporträtt, 2011-09-08
Dagen har varit trist i övrigt. Jag sov dåligt under natten då regnet smattrade hårt mot fönsterrutan. Därefter fastnade jag i något på jobbet som jag inte kan något om och ett par timmar gick till spillo. Det tar hårt på en när varken vädret är bra och att man känner sig ur gängorna. Löjligt nog är det mina hormoner som ligger bakom det hela och jag vet att det är dags att ta Ginseng imorgon och då kommer jag vara hur pigg och effektiv som helst! 
Ikväll blir det läsning och Mad Men säsong 4. Kanske jag kommer börja fixa med bilderna från Rom på lördag? Har jag sagt att jag älskar att vara datorfri? Det är som om alla mina måsten faktiskt försvinner med datorn. Inte så konstigt när hela mitt liv ligger i den!
Morgan Alling imponerade på mig via Let’s Dance och i sitt program ”Jakten på Julia” samt ”Hairspray”.
Hans livshistoria är den mest välskrivna och intressantaste utav de tidigare bokrecensionerna i blogginläggen som har denna dags datum på sig.
Morgan Alling skriver i kronologisk ordning om händelserna i sitt liv. Han beskriver så väl sina känslor och sitt agerande att jag som läsare verkligen dras in i hans upplevelser och nästintill får egna fabricerade ”minnesbilder”.
Jag behöver inte analysera något i boken överhuvudtaget, just för att den är så komplett i alla avseenden när det kommer till mina förväntningar gällande en självbiografi.
Jag rekommenderar boken varmt för dess gripande skildring av en uppväxt som kantas av alkoholiserade vuxna, barnhem, fosterfamiljer, besvikelser och framgång.
Alex Schulmans bok fann jag intressant just med anledning till att hans pappa fick sina barn sent i livet. Jag hade därför förväntningar på att få en inblick på hur uppväxten såg ut.
Alex har valt att under många år förtränga och fly från det faktum att hans pappa dog innan han själv fyllt 30 år. För att bearbeta sorgen träffar han en terapeut. Jag får inte känslan av att denna terapeut lyckas med något speciellt. Kanske vågade inte Alex minnas något alls av sin barndom? Anedokter beskrivs. Men just det där extra som skiljer sig från andras barndomar uteblir. Jag får inte uppfattningen av att hans faders höga ålder var av någon väsentlig karaktär som avgjorde hela Alexs barndom och uppväxt. Han blev inte ”mobbad”, hans pappa höll sig aktiv och hade tid för sina barn. Det känns som om boken bara är en början på Axel Schulmans inre resa som han har kvar att göra.
Med rädsla för känslor tror jag att livet blir alltför komplicerat. Känslor som rör kärlek ska aldrig förnekas. Sorg tillhör kärleken. Inträffar sorgen för att man ångrar händelsen i relationen man haft med den framlidne? Att man inte tagit vara på sina stunder? Jag kan bara spekulera, tack och lov.
Tyvärr motsvarade inte boken ”Skynda att älska” mina förväntningar. Jag upplevde den som en helt normal barndom och att Alex fanns där för sin pappa, såsom fadern fanns där för honom. Det är stark fokus på outtalad sorg som inte (i mina ögon) får någon upplösning mer än en mindre konfrontation. Det känns som om boken går på samma våglängd utan något som höjer eller sänker sinnesstämningen. Tyvärr lämnar boken mig oberörd.
Däremot tror jag säkert att Alex Schulman själv har haft stor nytta av att skriva sin bok. Den är välskriven och bra uppbyggd (även om det fanns en lös tråd). Jag hoppas på att Alex Schulman skriver fler böcker. Bara han får in mer känslor i texten. Inte bara ett objektivt betraktande..
Eftersom min mamma uppskattar självbiografier har jag köpt in ett antal böcker av detta slaget. I första hand har jag fokuserat mig på kända svenskar: Morgan Alling, Jessica Andersson, Andreas Carlsson och Alex Schulman.
Detta blogginlägg har Jessica Andersson och hennes bok ”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var” i fokus.
Första gången jag ”träffade på” Jessica Andersson var via Fame Factory-programmet på TV. Hon verkade vara en lugn men känslig person. Vi tittare beundrade henne.
Det kom därför som en överraskning att hennes barndom varit besvärlig och jag fattade därför intresse för hennes bok.
Boken deklarerar tydligt om att det enbart handlar om Jessicas syn på sin barndom och att det är ”hennes sanning”. Språket i boken är talspråk och jag upplever därför att det är hennes version och inte någon objektiv sammanställning. Det framgår tydligt att hon förträngt en hel del om sin barndom då det är som små minnesfragment i icke kronologisk ordning. Jag får tyvärr inte känslan av att få en inblick i hennes tankar, då hennes känslor inte beskrivs så detaljrikt. Jag känner mig helt enkelt inte ”mätt”. Jag vill veta mer! Mer detaljrik analys av sig själv. Hennes förhållande med Jonas, hennes son Liam. Oftast förklarades hennes ”flyktbeteende”, men sällan de situationer då hon tagit till det. Man kan läsa mellan raderna om hur jobbigt hon hade det. Men det är inte utmålat vid de tillfällen som var riktigt jobbiga, exempelvis turne-livet. Det ger känslan av att boken består av en sammanfattning, utan brödtext.
”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var” är en lämplig bok för sommarläsning. Själv sträckläste jag den på ett par timmar.
Häromdagen läste jag ut boken ”Munken som sålde sin Ferrari”. Jag köpte den på Bokias bokrea då jag både hört talas om den och fann titeln på boken tämligen störande. En munk som säljer sin Ferrari? Varför hade munken en sådan bil från första början? Jag trodde att munkar höjer sig ovanför materiella ting. Det är självklart bara en titel som ska väcka intresse och läser man på baksidan avslöjar sig den lite mer fullständiga historien om en stjärnadvokat som genomgår en totalförändring av sitt liv.
Boken är extremt lättläst med en relativt simpel dialog. Den nyblivna munken informerar all sin nyvunna kunskap till sin vän som är ”oupplyst”. Responsen från vännen kan kännas aningen som ”No shit, Sherlock!”/”Captain Obvious”.
Jag gillar däremot boken väldigt mycket . Den har en röd linje, med sammanfattning efter varje kapitel med visdomen, innehållande minnessymbol, princip, sammanfattning av visdomen, tekniken och ett tydligt citat.
Jag har lust att kopiera samtliga sammanfattningar och ha det som ett litet häfte som man dagligen kan påminna sig själv om.
En av den viktigaste lärdomen för mig är ”Ta herravälde över dina tankar”. Om du hade en vacker trädgård, skulle du låta den förstöras med ogräs, som sprider sig allt mer och tar död på dina växter? Det är precis samma sak med ens tankar. Tänker man på fel saker, växer de sig starka och man mår då allt sämre. Det går att bryta dessa tankebanor genom att vara på sin vakt och se till att istället tänka positiva tankar.
De övriga lärdomarna sparar jag till er som läsare. Jag är oftast skeptiskt inställd till självutvecklande böcker. Det gäller ju att urskilja eventuellt ogräs Men som sagt, det här är en bra bok som skrapar lite på ytan av de ämnen den berör. Boken passar bäst den oinvigde när det kommer till självutveckling.
Gilla
De flesta har hört talas om flygplansolyckan som tvingade människor till att äta sina döda för att överleva i väntan på räddning. Mycket mer än så har jag själv inte hört. Men en kväll på en semesterresa såg jag på ”Skavlan” på SVT World. En intressant person som gästade programmet var Nando Parrado, en av överlevarna från den omtalade flygplanskraschen på 70-talet.
Anledningen till hans besök i TV-programmet var att promota sin kommande bok ”Miraklet i Anderna”. Det tog mig bara någon minut in i programmet och jag skrev ner hans boknamn direkt för beställning. (Likaså gjorde jag med Natascha Kampusch bok ”3096 dagar” då även hon besökt Skavlan. En mycket bra bok. En oerhört intressant klarsynt skildring).
Efter att boken stått i min välfyllda bokhylla i en till två månader var det dags att börja. Jag gillar att blanda min läsning mellan vanliga romaner (helst 1800-tal), biografier och utvecklande böcker. Det går inte enbart läsa samma typ av bokkategori, den ena efter den andra. Man blir helt enkelt ”mätt”.
Vad kan man skriva om boken ifråga? Det är nog många som sett filmen ”Alive” (vilket jag inte gjort) och ser det hela som ett äventyr med spänning och faror. Nando Parrado vill nu visa den inre resan som han själv gjorde. Det mänskliga psyket och tankarna som användes som ett mantra. Då han har hållit i många föreläsningar och upptäckt att de flesta människor faktiskt har ”varit i Anderna” rent själsligt såg han en anledning till att öppna upp sig. Bokens bästa fördel är att den skalar bort allt överflöd som vi människor i dagsläget har. Tak över huvudet, varma kläder, ens nära och kära, mat, vatten, transportmedel, all möjlig trygghet, alla ”regler” om hur ditt liv ser ut – borta. Nando Parrado lyckas lyfta fram det enda som betyder något och det gör att han kan kämpa vidare.
Det är en inspirerande läsning som jag kommer att bära med mig länge.
Camilla är 28 år och bor söder om Göteborg.
